Ja nu är vi inne på sista veckan på oktober månad. Om två månader har vi klarat av det mesta julfirandet och är på väg att avsluta år 2010. Usch tiden går fruktansvärd snabbt ibland. Markus frågade mig om det var sophämtning på fredag eller först nästa vecka och jag kunde inte svara på det. Det känns som att tunnan blev tömd i fredags, men det kan lika gärna varit förra fredagen. Det var för mig ett tydligt tecken på att tiden bara flyger iväg. Och ja ibland är det jätteskönt att tiden går. För Simon blir mer och mer självständig för varje dag, men samtidigt är det det som skrämmer mig. Vart tog den där lilla ömtåliga pojken vägen? Han som ständigt behövde mamma och pappas omsorg? Nu är han över ett år, han går, han försöker äta själv, han pratar(på sitt eget språk), han dansar, han är väldigt bestämd =) och nyfiken som bara den. Han är sällan blyg och nästan alltid glad. Jag är verkligen jättetacksam för vårt lilla mirakel. Jag kommer ihåg att alla sa åt oss att vi skulle njuta av de första månaderna i fulla drag, eftersom tiden kommer gå så fort. Och visst var det sant att tiden rinner iväg. När jag dock tänker tillbaks på hans första halvår i livet, så är det mest dåliga minnen. Minns hur ont i magen han hade, att han skrek nästan konstant, hur maktlös och dålig jag kände mig som mamma och ensam. För jag kände att inte många såg hur jobbigt vi hade det. Ibland undrar jag hur vi klarade den tiden. Men det är ju så att det som inte dödar det härdar. Kommer mycket väl ihåg min längtan efter en hel natts sömn. Och den dagen har inte inträffat än. Men nu har jag accepterad det. Det kommer när det kommer. Men nattmålen har vi äntligen lyckats bli av med. För det mesta iallafall.
Jag är otrolig tacksam för Simon. Och den första tiden bleknar bort mer och mer för varje dag som han är på sitt underbara solskenshumör!!
Mamma älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar